BLOGG B

BLOGG B: ETIK i MEDIERNA

Spelreglerna hos media – hur mycket ska man avslöja?

Det är svårt med etik i media och det kommer bara att bli svårare och svårare med tiden och fler diskussioner kommer att behövas för att avgöra vad som är rätt och fel att publicera. Det kretsar så extremt mycket information överallt, framför allt på nätet att den personliga integriteten börjar ifrågasättas mer och mer. Alla sidor börjar bli länkade till varandra och olika företag tar hjälp av andra för att skräddarsy något erbjudande till just dig som kan poppa up som en google adword eller ibland till och med som e-mail. Redan då känner man sig lite utsatt och tvivlar på om detta som görs är tillåtet på riktigt? Det får mig att tänka på hur mycket värre det måste kännas för personer som är oskyldiga blir utsatta som misstänkta i media och hur det känns när deras namn och bild publiceras?

Är man skyldig, ja skyll dig själv men är man oskyldig vad händer då? Media borde inte fungera som polisens förlängda arm. De har inte den kunskapen och tidningar publicerar bara för egenintresse. De publicerar det som de tror kommer att intressera läsarna och inte att nu kanske de hjälper en brottsling att åka fast. Egenintresse kan leda till fel konsekvenser.

Via media kan information spridas snabbt och enkelt och det kan vara gynnsamt när man letar efter en misstänkt då vittnen eller allmänheten kan se att hjälp behövs och på så vis agera. Alltså håller jag med Stig Hadenius där han menar att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det.

Men det är som med allt, finns fördelar och nackdelar men i detta fall måste man noggrant överväga vilket som skulle få mer förödande konsekvenser, att hänga ut fel person eller inte hänga ut någon, att tro sig förhindra fler mord eller provocera till flera?

Om man råkat publicera namn och bild på fel person, inte den som är ansvarig för brott i dessa fall då kan man göra en rättelse. Men frågan är hur många som kommer uppmärksamma den och den inte står på framsidans löpsedel i Aftonbladet. Visst borde man förstå att om ett nytt namn och ny bild dyker upp så var den förgående misstänkte oskyldig men ska det behöva vara så att man kanske ser olika ansikten i tidningar varje dag och kanske är skadan redan gjord för den oskyldige. Men i de fallen man är tvärsäker som med Breivik till exempel då tycker jag det är rätt att publicera namn och bild. Medan tunnelbanerånaren är ett mer tveksamt fall. Om nu media hjälpte polisen att hitta rånaren så kanske det var rätt att publicera namn och bild. Men samtidigt skulle ju inte media agera som polisens förlängda arm. Man kanske måste göra lite grundlig research och statistiskt se hur många gånger media hjälp polisen att ta fast rätt person och om polisen skulle ha klarat det på egen hand och hur mycket längre tid hade det då tagit. Men det blir ju självklart motstridigt att i vissa fall är det okej att publicera namn och bild och i andra fall inte okej. Någon gräns måste dras och kanske borde de etiska reglerna för press, radio och TV utökas och bli mer detaljerade så att medierna kan lättare veta vad som är rätt eller fel.

I vissa fall kan namnpublicering hjälpa och inte andra fall förvärra att den misstänkte åker fast och att brott förhindras. Om fel person hade utpekats för tunnelbanerånet då hade troligtvis den mannens liv förstörts för en tid framöver. Men så fort en rättelse kommit på plats och allmänheten tagit del av den borde så småningom mannens liv återgå till det normala. Och som spelregel 14 säger: Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Alltså borde en misstänkt betraktas som oskyldig men i allas ögon blir den misstänkte alltid skyldig på en gång.

Dock finns ett steg som är värre än fel publicering och det är att dömas fel, bli skyldig till ett brott man ej begått. Detta togs nyligen upp i Skavlan på SVT 1 där en man blivit dömd för en våldtänkt och satt i fängelse i 20 år. När mannen fick reda på att DNA skulle kunna påvisa om han varit den skyldige till brottet eller ej så ville han göra ett DNA test. Det visade sig då att han var oskyldig och han blev frisläppt. Men där kan vi prata om hur fel det gått o hur den här mannens liv förstörts.

Media var inte inblandat i det här så vitt jag vet men grejen är att det var rätten som dömde fel. Därför kan media publicera hur mycket bilder och namn de vill men det kommer alltid vara domstolen som i slutändan har sista ordet. Det är dessutom domstolen som kan mer direkt hindra att fler mord begås eller inte. Det ska inte vara medias uppgift.

Därför håller jag med Börge Hellström som säger att han tror inte att namnpubliceringar i tidningar och på tv hindrar sexualförbrytare från att återfalla i brottslighet. Tvärtom. 

Jag tänker att det behöver ju inte vara pga. media att vissa faller tillbaka i brottsligheten. Det finns ju fler faktorer som spelar in. Det är inte ett kausalt samband, där A: s inverkan orsakas av B utan det rör sig säkert om faktorer som C,D,E,F,G osv. Därför tycker jag det är fel att dra slutsatsen om att namnpublicering hade gjorts så kunde man ha förhindrat mordet på Engla.

Det journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén säger att anhöriga blir utsatta och kan bli mobbade är ju givetvis tråkigt att höra. Men det blir en moralisk tvist, för det är ju inte bättre att brottslingen begår fler brott och mördar mer folk bara för att det finns risk för att de anhöriga blir mobbade. Kanske går det inte att dra den här parallellen för det rör sig om olika saker men jag kan ändå inte låta bli att tänka på det här viset.

Kanske ska man dra gränsen för hur allvarliga brotten är. När det gäller Ronaldino fanet så var det inte allvarligt men när det gäller Englas mördare eller tunnelbanerånaren så var det allvarligare brott. Generellt sätt skulle man även kunna börja kasta in nyhetsvärdering i det hela och utifrån det bestämma om namn och bild bör publiceras eller inte.

Allmänheten kan bli mer delaktig och hjälpa till och det är ju en fördel. Dock kan den misstänkte själv följa vad som skrivs om personen i media och på så vis bli varnad om polisen är på rätt spår att hitta personen eller ej. Det kan bli som i en amerikansk action där den misstänkte följer nyheterna och vet exakt vad som sägs och kan på så vis hålla sig undan eller garva för att polisen är på helt fel spår och misstänker någon annan. Allt är möjligt.

Tvetydigheten i medierna kan förvirra läsarna, vem ska man tro på, vem framhåller mest sanning och vem vill bara sälja fler tidningar?

Det är svårt att säga hur mycket som är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet. Särskilt med tanke på att olika tidningar har valt att gå olika långt med relevansen. Vad spelar det för roll om jag säger att det kvällsposten gjorde var rätt, inte avslöja för mycket när Aftonbladet avslöjade allt. Vi är nyfikna av oss och man lockas alltid till att läsa om lite hemskheter tyvärr. Men finns det information som medierna håller på och inte vill avslöja så ifrågasätter vi det inte för vi kanske rentutav inte vet att medierna i själva verket vet mer än vad de skriver. Men då måste medierna vara överens och inte börja avslöja olika mycket.

Spelregel 10 säger: Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Men medierna har tolkat detta olika.

Om olika tidningar och andra medier fortsätter att publicera på olika sätt dvs. väljer att avslöja olika mycket som kontrasten mellan Kvällsposten och Aftonbladet, där Aftonbladet avslöjat betydligt mer kommer det ju knappast spela någon roll vem som avslöjar vad. De som läser kvällsposten kan sedan lika gärna läsa Aftonbladet och då veta så mycket mer. Vad blir då vitsen att vissa medier väljer att undanhålla vissa detaljer som är känsliga medan andra medier gör det? Visst har man alltid varit skeptisk till trovärdigheten hos Aftonbladet, de känns verkligen som en tidning som bara vill sälja lösnummer och förstorar upp allt för att locka till sig läsare. Så läsare kanske tar Aftonbladets nyheter lite med en klackspark och i detta fall inte trodde fullständigt på det som skrevs men när man får grund för trovärdigheten från andra tidningar då kan man ju slå ihop det ena med det andra och inse att Aftonbladet kanske inte har överdrivit utan berättat mer av sanningen än de andra tidningarna.

Ju mer jag tänker på det hela inser jag att medierna är ganska sluga och försöker nästan skylla ifrån sig med meningar som: Vad är intressant för våra läsare? Om Aftonbladet alltså tror att deras läsare vill veta precis allt och få veta identiteterna på dessa två killar som mördat den 26 åriga homosexuella mannen så ska läsarna få veta det.

Enligt de etiska reglerna för press, radio och TV ska journalister respektera den personliga integriteten: Spelregel 7: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Aftonbladet kan ju inte skylla på oss läsare att VI vill veta sådant och därför är det okej att publicera. De måste ju tänka mer på den personliga integriteten och vad som är rätt och fel.

Därför känns mer som en ursäkt när tidningar säger att de tänkte på vad deras läsare ville ha än en motivering till varför man handlat på ett visst sätt.

Givetvis kan man spinna vidare på det här och börja generellt sätt ifrågasätta den personliga integriteten i och med Internet eran där man efter lite research kan luska fram otroligt mycket information om olika människor. Det är som Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet säger: Vi har en ny offentlighet, det är inte monopol på den.

Ålder, adress, telefonnummer är bagateller och lika enkelt blir det att hitta identiteter på gärningsmän eller de drabbade om medierna ger mycket information i sina nyheter. Några sökord på google och gärningsmän kan bli hittade, särskilt i detta fall då en av killarnas blogg var enkel att spåra.

I slutändan inser jag att jag är lika förvirrad nu som från början över vad jag tycker trots att jag försökt ta ställning till de olika frågorna. Ibland håller jag med vad media gör och ibland inte och jag tror det i längden beror på vad det är för brott och hur stort värde det ligger bakom att publicera namn och bild för att hjälpa polisen få fast brottslingar.